Igår så tog jag mod till mig och gick ner till vårdcentralen för att ta vaccinsprutan.

De som befann sig i riskgruppen finns det tid på tis-torsdagar mellan kl 16-18 den här veckan och nästa. Då tänkte jag att jag går lite innan 16 så får jag med all säkerhet sprutan innan de kommer alltför mkt folk. Men ack så FEL jag hade...!! När jag kom fram så såg jag världens kö som slutade UTANFÖR huvudentrén... så man fick snällt ställa sig sist i kön och vänta medan de droppade in mer folk bakom mig så kön var oändlig. Det tog ungefär 45 min innan jag överhuvudtaget kom in i värmen för att stå ytterligare tio min innan man kom fram till sköterskor som delade ut lappar där man skulle skriva under sitt namn, personnr och om man var allergisk mot ngt av de som vaccinet innehöll. Men efter det så tog det inte så lång stund innan man kom in till ett rum där man möttes av en(<--grammatiken rätt??) leende sköterska. Inte för att man blev mkt lugnare av de, men de är ju alltid trevligt att bli bemött av ett leende

Sprutan tog nån sekund, sen var man klar och kunde gå hem. Mkt man fick genomgå bara för den lilla korta stunden...

Kl var ungefär efter 17 när jag kom ut och då fanns de ingen kö minsann utanför! Jag skulle ha gått vid fem, jag visste de!!

Man visste vilka biverkningar man skulle få men de ena av det visste jag inte att man skulle känna så radikalt! Man kunde bli öm och få värk i den armen de sprutar in vaccinet. Och det kände jag, och känner de fortfarande Kan knappt lyfta armen utan att de ska hugga som om man hade vassa knivar i sig. Fick ta alvedon både inatt och i morse. Men de verkar som att de börjar ge med sig nu. De är ju inte så konstigt att man blir öm där. Tänk att få en hel dos med vaccin på ETT ställe där de ska gå runt i kroppen sen till slut. Lite frossa och huvudvärk också men annars känner jag inget mer, vilket känns skönt. Har hört att en del blir riktigt sjuka efter sprutan, som om de ska få influensan. Men de är visst naturligt också, så de är jag inte så orolig för.

Jag har varit osäker på om jag skulle ta sprutan... hade jag varit själv så hade jag inte tänkt så mkt på de, men eftersom jag inte är själv utan jag bär på ett annat liv inom mig, så har man ett helt annat ansvar. Man har ju hört både för och nackdelar med den här sprutan och visste varken ut eller in vad man skulle tro på allt som man hörde. Skulle jag inte ta den så kanske det fanns en risk att man fick svinsjukan och man har ju inte hört trevliga saker om man skulle få den direkt... hörde för ett tag sen att en gravid kvinna hade drabbats av influensan och fick t.o.m en konstgjord lunga. Så man vet att får man influensan så skadas barnet utav det. Dessutom får man ett fruktansvärt utseende! Min kära syster med familj har frikostigt delat med sig information om hur man kan se ut när man blir drabbad på bild via mail  (Familjeskämt för dem som inte fattar de jag skriver haha)

Skulle jag ta sprutan däremot så vet man inte 100% vad som skulle hända om man tog den. Hur barnet skulle påverkas av vaccinet som rusar i kroppen. Det enda man visste var att man hade fått rekommendationer om att man skulle ta den. Inget mer egentligen...

Så det har snurrat rejält i huvudet hur man skulle göra. De blir ju fel hur man än gör. De var ju synd att man skulle bli med barn i dessa influensatider

Men nu är det gjort och jag får bara hålla tummarna att allt ska gå bra och att man gjorde ett rätt val...!

Barnet lever iaf, kände den igårkväll och inatt så än så länge har det gått bra. Men de är läskigt... skulle det hända ngt med barnet skulle jag aldrig förlåta mig själv!

Var orolig ett tag att jag skulle vara den enda gravida som skulle ta sprutan igår för jag var omringad av en massa äldre människor, en och annan ung var där men antalet äldre var betydligt fler. Men jag såg en eller två till efter ett tag och då blev jag lugn över att de var fler blivande mammor som vågade ta steget

Så jag vill bara påpeka till alla att jag och barnet lever (än så länge) trots den fruktade vaccinet som sprider sig i kroppen på mig  Skämt åsido så känns de bra iaf. Kände honom/henne alldeles nyss dessutom och jag är glad varje gång jag gör det 

Blir de fler biverkningar så säger jag till! Nu så ska jag göra mig iordning för att hämta systerdotter med hund som kommer kl 14 ungefär. Och jag vet att klockan bara är halv tio när jag skriver detta men har man ont i armen och är trött så behöver man tid på sig att göra sig iordning

Ha det bra alla och sköt om er!

Kramar!!

Vaknade idag av att det var ännu en dag med gråmulet väder... man blir ganska så deppig utav det

Men det finns värre saker att tänka på, och det ska vi inte gå in på

Märkte nu i helgen som varit att Aiko fällde ovanligt mkt, så dammsugaren har varit igång under dagen. Visserligen är det inte bara Aikos päls som var tvungen att sugas bort. Vid den här årstiden med löv och blöt miljö så får man med sig både de ena och de andra utifrån, så de var också en anledning varför sugning var ett faktum. Men jag måste erkänna att jag inte har varit så duktig på att borsta min hund... Men idag blev de gjort och de tog sin lilla tid minsann

De blev så mkt att jag fick 2 hundar haha!

Aikos tvilling låg bredvid honom

Han tyckte de var skönt iaf, men de är inte så konstigt med tanke på att man får bort överflödigt hår som bara ligger ivägen och klias hela tiden. Så jag får skärpa mig och borsta han lite oftare!

Nu i helgen så fick jag se på riktigt att Aiko är en hund som blir orolig när vi blir oroliga och ville "trösta" oss. Visst har jag fattat innan att hundar blir det man är, de tar efter ens känslor. Men just den här gången så märktes det verkligen!

Det började med att Joakim blev deppig över en sak och jag försökte trösta honom, men de ledde till att jag blev lite deppig utav de också. Han satt på en stol och jag satt på golvet mittemot honom och vi deppade ner varandra. Då kom Aiko demonstrativt och la sig bredvid oss och la huvudet mellan mitt ena ben och Joakims ena fot. Detta gör han absolut inte i vanliga fall. Han är ingen knähund direkt, men han gillar närheten, som att ligga på golvet vid soffan där vi sitter tex. Men nu la han sig nästan på oss med huvudet, som att han ville "trösta" oss eller visa empati... En vacker sida som jag inte har uppmärksammat förens nu :) Då kände man sig faktiskt redan piggare och man försökte muntra upp sig istället för att gräva ner sig ännu mer. Tack och lov för hundar säger jag bara! Utan dom skulle världen gå under...!

Nu på onsdag så kommer systerdottern från skåne hit med sin Zunken :) Ska bli jätte kul! Så fort jag säger Zunkens namn här hemma så blir Aiko eld och lågor Han kommer ihåg namn minsann, så de ska bli kul för Aiko att ha sin kompis här  De kommer nog uppdateringar om Zunken och Aiko senare under veckan 

Magen växer stabilt iaf, har upptäckt nya krämpor men de är bara att genomlida detta och bara längta efter att allt detta snart ska gå över. Men man kan ju inte undgå att tänka på slutspurten när ungen ska ut

Dom känslorna kommer allt närmare nu ju längre graviditeten framåtskrider... men de är väl bara naturligt att känna så, och att föda är väl än mer naturligt! Klarar de andra de så klarar jag det!! Hoppas jag...

Ska föresten till vårdcentralen imorgon och ta en vaccinspruta mot svinsjukan... Undrar hur de kommer att gå med tanke på att man hört att man kan bli sjuk när man tagit sprutan :S Men de är väl bara ett bevis på att sprutan funkar har jag också hört, så de ska man inte vara orolig för. Men de vore tråkigt att bli de med tanke på att systerdotter kommer mitt i veckan och syrran med resten kommer under helgen... hoppas de inte blir för allvarligt iaf!

Avslutar denna lilla blogg med en bild på Aiko som tyckte de var bekvämt en dag att ligga UNDER kudden. Han får mig att skratta varje dag iaf hehe..

Ha de så bra alla så synes vi snart med bilder på Aiko och sin galna whippetkompis Zunken

Kram på er alla!

Jag ska inte lova så hemskt mkt när jag inte kan hålla de jag lovar :S Sa att jag skulle blogga lite oftare, men de blir ju inte av ändå :/ Men men man är ju inte en datanörd så sitta vid datorn är inte bland de roligaste jag vet...

Men ikväll blir de av minsann! Mannen är borta. Han har varit i storstan, i Stockholm närmare bestämt och gått på STS utbildning. Utbildningar från vårt nya jobb som vi börjat med. Skulle varit med egentligen men kände att i mitt tillstånd så orkar man inte med heldagar med aktiviteter längre tyvärr... men jag ville inte hindra honom från att åka utan såna utbildningar är bara bra att vara med på. Och med tanke på när han gick upp morse för att komma i tid (kl 03.19) så var jag inte så avundsjuk att jag inte kunde följa med :P

Nu på kvällen när jag har varit själv en stund så känns de uuuurrrtråkigt :(:(:( T.o.m Aiko ligger mest och har tråkigt han med... Han ligger på rygg och sover som en stock just nu :P Visst har man magen som man kan prata med och putta lite på men de kan bli tråkigt i längden också...

Och så kommer han inte hem förens väldigt sent på kvällen kan jag tänka mig, i och med att utbildningen slutade kl 18, och efter de skulle de ( de som han samåkte med) äta innan de åker hemåt. Och Stockholm ligger inte ett kaststen bort precis utan de tar några timmar... så de blir väl att jag ligger till sängs när han dyker in :/

Så nu när jag har tråkigt så får man passa på att skriva lite när man inte har ngt annat att göra.

De är klart, har inte så mkt att komma med.. de har inte hänt så mkt den senaste tiden. Ville väl bara ösa ur mig att jag hade tråkigt här hemma och har säkert tråkat ut er som läser också.. ber om ursäkt för detta i så fall.

Satt iaf och tänkte på Höör tiden, alltså den tiden vi bodde i skåne nära min kära syster och hennes genomgoa familj :) Visst skåne var inte varken mitt eller Joakims favoritställe att bo på... men den tiden vi hade tillsammans med syrran och gänget är något man minns länge och saknar... Alla promenader ihop med hundarna, agilityträning, filmkväll, pokerkväll, myskväll, grillkväll och mkt mkt mer. Även om vi inte bodde där så länge så hann vi med ganska så mkt iaf, vilket jag är glad över!

Tyvärr har vi inte varit så flitiga med att hälsa på den senaste tiden, men jagmär inte som jag brukar vara som sagt... har varit så fruktansvärt trött p.g.a den mage som bara växer och växer. Så fort ungen är ute så ska vi bli duktigare på att hälsa på, om de vill ha oss där i och för sig :P

Jaha, de var de jag hade att komma med. Hoppas jag inte har tråkat ut er alla FÖR mkt, men de är skönt att få skriva av sig lite trots allt ;)

Har tagit bilder nyss, men har inte orkat ladda ner dom i datorn så de kommer senare. Den bild jag kan bjuda på är när Aiko ligger och sover på altanen i stugan i Höör då vi bodde där. Tyckte de passade nu när man har tagit upp lite skåneminnen ;P

Ha de bra alla, och hoppas att alla andra har en trevligare kväll ;)

Nu så äntligen kommer jag till skott och skriver lite. De var ett tag sen... har inte mått så  bra de senaste dagarna, vilket har resulterat i veckor, så jag har inte haft ork att skriva. Men nu så blir de av!

Här rullar de på som vanligt, magen blir större och Aiko sköter sig bättre och bättre :) Tack och lov för Caesar, hundviskaren!!! Så fort man har sett hans program så blir man genast mkt lugnare och kan tackla Aikos, eller snarare mitt, problem mkt bättre! Tänk så långt man kommer av att vara lugn och bestämd :)

Nu senast igår så gick Aiko och jag själva en promenad på morgonen och hade honom lös. Jag hade koll på omgivningen och såg en lite större svart hund med en äldre tant som kom åt vårt håll. Jag tog upp en pinne för att få Aikos uppmärksamhet före hunden och började avslappnat leka med honom. När de kom närmare så upptäckte Aiko dom och kunde inte riktigt släppa blicken från hunden, men jag försökte få igång honom och försökte även gå lite längre bort mot sidan för att inte möta dom alltför nära. De gick hur bra som helst, inget morrande eller någonting som tydde på att Aiko var osäker, utan vi lekte på precis som vanligt så fort vi hade gått förbi dom :) Så de går åt rätt håll, vilket är skönt. Vill få honom så bra som möjligt innan barnet kommer, annars blir de bara dubbelt upp hela tiden :S

Har inte tagit så mkt bilder nu de senaste promenaderna, men däremot en liggställning som han har börjat med...

Här har vi alltså inte platsat honom när han varit olydig utan han går självmant och lägger sig någonstans och kopplar av så pass att han viker ut sig helt när han sover :P Så här har han inte brukat ligga utan de är något som har kommit nu :P Ser både roligt och skönt ut :)

Men han kan även koppla av i en fåtölj, gärna med kudde under huvudet :)

Man blir lite sömnig själv när man tittar på honom ;)

Måste bara berätta något som hände för ett tag sen, men glömt bort att berätta de. Jag och Aiko åkte en sväng hem till mor och far en eftermiddag. Vet inte vad jag gjorde där men de behöver vi inte gå in på detaljerat. De hade ätit kålpudding och de rester som blev kvar la mamma i en bunke och skulle lägga formen som kålpuddingen varit i i diskmaskinen. Men hon kom på att hon likagärna kunde ställa ner den till Aiko först så han kunde slicka av resten i formen, vilket Aiko inte hade något emot :P

Som alla vet så blir de alltid lite bränt på kanten efter en stund i ugnen vad man än ska göra i en form, och den kunde Aiko inte riktigt låta bli så de skulle bara bort från formen! Men han får slicka en bra stund innan de brända försvinner, så de tog en stund. Till slut blir han så trött av att slicka så han ligger t.o.m ner och fortsätter att slicka :D

Jag kunde inte låta bli att skratta och fota honom, han såg så rolig ut. Snacka om att han är envis! :P Konstigt att han inte fick blåsor på tungan till slut :P

Jaha, annars har de inte hänt så mkt mer utan allt har rullat på bra. Ska försöka vara duktigare på att blogga lite oftare ;)

Hoppas alla har de bra! Vi hörs vidare :)

Nu har vi kommit in i vecka 25 så tiden går fort :S

September är snart över och då är de inte långt kvar till januari

Har tagit bilder på magen, och den växer! Man märker de för var dag som går, och Job sparkar och lever därinne

Ha en bra dag alla! NU ska jag ta mig ngt att äta

Efter en hektisk vecka så bestämde maken och jag att idag skulle vi ta en riktigt lugn dag

Vi satte ingen klocka så vi sov tills vi vaknade, vilket vi inte har gjort på år och dag  Vi tog en lite kisserunda med hunden först innan vi gick ut i stan bara han och jag, vilket var väldigt skönt! De var en så perfekt dag att strosa runt i stan, solen var framme hela dan idag. Vi gick lite i affärer, bla till en djuraffär som är relativt ny i stan där de också har reptiler. Vi blev lite sugna på en ödla eller orm, men då vill väl inte en del av våra släktingar komma och hälsa på längre  Vi köpte lite hundgodis att överraska hunden med när vi kom hem. Vi gick senare till ett café och fikade lite. Uteplatserna var fullt så vi fick sitta inne tyvärr... men vi såg att de som satt ute hade närkontakt med duvor som tyckte att deras fika såg smaskigt ut, så vi satt skönt inne ändå

Väl hemma så gjorde vi iordning vattenflaskor till oss och hunden för cykelturen. Vi bestämde oss för att cykla till ett ställe som heter Illharjen som är ett fint naturreservat och väldigt populärt att promenera. Illharjen ligger på andra sidan av stan, så Aiko fick en rejäl motionsrunda med spring till promenadstället, promenaden runt Illharjen och spring tillbaka hemåt. Han har fått en riktig kondition nu med tanke på att han följer med Joakim när han springer på morgonen innan jobbet, och jag tar oftast en cykeltur med honom till Joakims jobb när han har slutat. Så han har verkligen fått upp glädjen att springa

Väl vid Illharjen så fick han springa lös och lukta runt. I skogen så kastade vi pinnar och han fick söka efter godis som vi gömt.

Skönt i skogen där man får springa och vara fri, med pinnen i munnen

Här väntas spänt på att matte ska kasta...

...och där försvann den!

Gott!

"Vad säger man?" Här tar man i när man ska skalla haha!

Runt stigen så finns det en å som Aiko mer än gärna doppar sig i. Speciellt när husse ska pröva stenarna, då måste man följa med.

Blöt och fin, men skönt när de är en varm dag och har en tjock päls.

Mot slutet av stigen så fann vi ett fallet träd som korsade ån. Då var jag bara tvungen att pröva Aiko om han klarade av balansen, agility är han ju inte så ovan vid

Joakim fick gå över först för att se om trädet var stabilt. Jag kunde ju inte eftersom jag har en liten som jag måste vara rädd om. Skönt att man kan skylla på nästan allt bara för att man är gravid haha!

Ja men visst, här går de bra! Nu ska jag bara locka tillbaka honom. Grejen var att han gärna ville springa över, som han är van att göra på balansen på agilityn. Men de kände jag inte för att han skulle göra här eftersom de var lite högre höjd här plus att han plumsar rakt i vattnet om han skulle ramla. Så när jag skulle få honom att komma tillbaka så var man tvungen att säga "sakta" varje steg han tog, vilket han hörde och tog det lugnare än vad han gjorde innan  Man får ju inte verka rädd att han ska ramla för de märker Aiko direkt! Det man känner känner hunden.

Han har inte tappat balansen iaf  Vår duktiga kille! Självförtroendet stärks enormt!

Här belönas det när balansen gick så bra, och levergodis kan man ju inte säga nej till

Efter promenaden så var de dags för cykelturen hem.

Väl hemma så fick Aiko ett grisöra som han ännu inte har ätit upp men den ligger framme när han väl blir sugen.

Hoppas ni andra har haft en härlig dag i solen som vi har haft!

Tjoflöjt!!

Idag är en helt underbar dag! Solen har varit framme hela dan och man har känt sig som en brottsling om man inte har varit ute  

Efter frukosten så bestämde jag mig för att ta en promenix med Aiko. Först en sväng till Joakims jobb för att lämna av en sak som han glömde bort att ta med sig i morse, som vanligt... typiskt min älskling

Sen gick vi till den nya djuraffären i stan och köpte lite gottgott till Aiko  Ett grisöra, lite levergodis och en annan sort av godis, "kex"-liknande, vet ej vad den kallas. Och visst märkte han att jag bar på en påse med godis. Han tittade så intresserat på mig hela tiden och bad om godis så fort han fick chansen, och det fick han såklart!

Det var torgdag idag som det är varje tisdag så då passade jag på att gå in i folkmassan, dels för att spana in vad torget hade att erbjuda men också för att träna Aiko att vänja sig vid en massa folk + hundar samtidigt som han ska lyssna på mig. Och det var mkt folk idag, men inte så konstigt med tanke på vädret.

Efter det så gick vi till sjukhusparken, där alla änder håller hus och där det finns stora gräsplättor utanför sjukhuset. Där passade jag på att släppa Aiko lite och kastade pinnar med honom så han fick slappna av lite  Och nu har han faktiskt lärt sig att man inte ska ge sig på änder! Han har inte lärt sig genom att bli attackerad av en and utan han har lärt sig att lyssna på vad vi säger när vi närmar oss en and, även när han är lös!  

Här hämtar han gladeligen pinnen som han vill att jag kastar igen. Lättroad hund

Tugga på pinnarna som han hämtat är en belöning bara det.

Och där gick en and!!

Efter lite spring och lek så blev jag lite trött och vi gick hemåt. Jag skulle precis börja med maten och kom på att ge honom de andra godisbitarna, de där "kexen". Det krävs att man är hemma i lugn och ro att ge honom de där godisbitarna. Aiko är så rolig för får han ngt som är hårdare än han är van vid så vågar han inte riktigt tugga sig igenom det  Han är en liten diva egentligen 

"Är det säkert att min tänder inte går sönder om jag tuggar på den?"

Men till slut efter lite tjat från matte så tuggar han på den tills den går sönder och då är det jätte smaskigt!! Att han inte litar på matte på en gång när hon säger att det är gott

Nu börjar magen min bli riktigt stor. Lille "Job" sparkar där inne och jag känner det allt tydligare för var dag som går. Han/hon växer ju så de knakar, väger redan över ett halvt kilo  

Har lite svårt att hitta en bekväm liggställning när man ska sova om nätterna. Sover jag på sidan för länge så gör det ont i ryggen så man vaknar av det. Lägger jag mig då på rygg så känner man till slut ett tryck från magen mot ryggraden så det känns inte heller så bekvämt... och på magen kan man inte lägga sig längre, magen är helt i vägen! Men jag får väl vänja mig vid det, magen lär inte bli mindre

Börjar känna av foglossning... min kära mor sa att hon aldrig har haft det, men hon skvallrade om att mina systrar har upplevt detta så ni är mitt enda hopp. Vad ska man göra åt det eller går det att göra ngt åt det?

På fredag ska jag gå in i vecka 25. Tänkte ta en bild då och lägga ut den här, så snart lite uppdatering på magen!!

Nu ska jag ta hand om en tvätt.

Kram på er alla!!

NU börjar det bli en hund av min hund, eller vad säger man...?  

Jaja, han börjar bli en hund som jag vill att han ska bli iallafall ;) Vi var ute på en promenix igår förmiddag och vi gick den vanliga rundan så jag hade honom lös. När vi gick i godan ro så hörde jag någon som ropade och jag vände mig om och såg i ögonvrån en äldre man som cyklade och två stora hundar som sprang bredvid...lösa...!

Jag analyserade fort om jag skulle koppla Aiko eller inte. Jag har märkt många gånger att han blir mer avslappnad om man inte har kopplat honom och han lyssnar mkt bättre! Sen hör man när mannen närmade sig att de stora hundarna inte var farliga, så jag beslutade att pröva Aiko och kopplade honom inte...

Hundarna kom rakt mot Aiko och han sa ingenting :O De måste vara tikar tänkte jag för mig själv och när mannen med cykeln kom så konstaterade han att de var tikar, systrar t.o.m Jag såg att de var blandraser så jag frågade honom vad de var för raser i dem, men de visste han inte :S Konstig liten herre men han var snäll och han hade pli på sina hundar :)

Aiko har aldrig gillat att både människor och djur har kommit för nära hans ansikte. Kommer någon nära den så ryter han ifrån eller så går han bara därifrån. Men de är inte så lätt när två stora tikar kommer fram och ska nosa på hans ansikte. Jag hade koll på Aiko samtidigt som jag pratade med ägaren. Aiko hade tålamod ett tag men sen såg jag hur överläppen började dra sig långsamt uppåt och han blottade sina tänder till slut. Jag avvaktade en stund för jag såg på Aiko att det inte var blodigt allvarligt. Efter en stund så gnällde han samtidigt som han blottade tänderna, inte morrade utan gnällde :P Han såg rolig ut för det såg ut som om han sa till tjejerna att "jag vill inte vara arga på er men jag börjar få nog" haha! Så jag kunde inget annat än att skratta åt honom :D

Ägaren sa till dina hundar att låta honom vara och då gick de iväg. Så Aiko var duktig på att visa att han inte ville på ett balanserat sätt. När mannen med tikarna cyklade vidare så kände jag mig nöjd och stolt :)

Jag tänkte sen att hade de varit hanar istället så hade de blivit bråk :S

Men senare under dagen så skulle jag ta en cykeltur med Aiko efter att ha städat hela lägenheten med min käre man. Cykeln är nere i källaren och så kommer man ut via en annan dörr. Så jag tog ut cykeln först och sen brukar jag ta Aiko och koppla honom. Men en i grannhuset var ute med sin schäfer (som är en hane!) så jag hade de i åtanke när jag skulle ta ut Aiko. Jag kopplade honom och försökte rensa mitt huvud från all negativitet och bara gick mot cykeln. Men schäfern fick syn på oss och rusade rakt mot Aiko. Ägaren till schäfern blev inte glad utan ropade på honom med den argaste rösten hon hade för att han skulle komma tillbaka men han lyssnade inte utan skulle prompt vidare till Aiko. Jag tog några djupa andetag och rensade ut ännu mer negativitet. När schäfern var framme sa Aiko inte ett ord, inte ett morr... han blev nog lite chockad samtidigt. Ägaren kom sen, jätte trevlig :) Men när schäfern var lite för mkt på så morrade Aiko till slut till och då kände jag att de var dags att gå. Ville inte att hela situationen skulle gå åt skogen så att Aiko fick en dålig erfarenhet av de lyckade mötet med en stor hanhund.

Ja, han börjar bli duktig nu... man får bara ha tålamod och inte ge upp helt enkelt. Men man vet ju inte om ens egen metoder är bra. De visar sig i slutändan...

Jag är glad över min lilla byracka iallafall, även om han är envis och gapig :P

Ha de bra alla! Nu ska vi äta gott, herrn i huset har gjort köttgryta mmmmmmmmm!!!! :)

Kram och voff på er alla