Igår så tog jag mod till mig och gick ner till vårdcentralen för att ta vaccinsprutan.

De som befann sig i riskgruppen finns det tid på tis-torsdagar mellan kl 16-18 den här veckan och nästa. Då tänkte jag att jag går lite innan 16 så får jag med all säkerhet sprutan innan de kommer alltför mkt folk. Men ack så FEL jag hade...!! När jag kom fram så såg jag världens kö som slutade UTANFÖR huvudentrén... så man fick snällt ställa sig sist i kön och vänta medan de droppade in mer folk bakom mig så kön var oändlig. Det tog ungefär 45 min innan jag överhuvudtaget kom in i värmen för att stå ytterligare tio min innan man kom fram till sköterskor som delade ut lappar där man skulle skriva under sitt namn, personnr och om man var allergisk mot ngt av de som vaccinet innehöll. Men efter det så tog det inte så lång stund innan man kom in till ett rum där man möttes av en(<--grammatiken rätt??) leende sköterska. Inte för att man blev mkt lugnare av de, men de är ju alltid trevligt att bli bemött av ett leende

Sprutan tog nån sekund, sen var man klar och kunde gå hem. Mkt man fick genomgå bara för den lilla korta stunden...

Kl var ungefär efter 17 när jag kom ut och då fanns de ingen kö minsann utanför! Jag skulle ha gått vid fem, jag visste de!!

Man visste vilka biverkningar man skulle få men de ena av det visste jag inte att man skulle känna så radikalt! Man kunde bli öm och få värk i den armen de sprutar in vaccinet. Och det kände jag, och känner de fortfarande Kan knappt lyfta armen utan att de ska hugga som om man hade vassa knivar i sig. Fick ta alvedon både inatt och i morse. Men de verkar som att de börjar ge med sig nu. De är ju inte så konstigt att man blir öm där. Tänk att få en hel dos med vaccin på ETT ställe där de ska gå runt i kroppen sen till slut. Lite frossa och huvudvärk också men annars känner jag inget mer, vilket känns skönt. Har hört att en del blir riktigt sjuka efter sprutan, som om de ska få influensan. Men de är visst naturligt också, så de är jag inte så orolig för.

Jag har varit osäker på om jag skulle ta sprutan... hade jag varit själv så hade jag inte tänkt så mkt på de, men eftersom jag inte är själv utan jag bär på ett annat liv inom mig, så har man ett helt annat ansvar. Man har ju hört både för och nackdelar med den här sprutan och visste varken ut eller in vad man skulle tro på allt som man hörde. Skulle jag inte ta den så kanske det fanns en risk att man fick svinsjukan och man har ju inte hört trevliga saker om man skulle få den direkt... hörde för ett tag sen att en gravid kvinna hade drabbats av influensan och fick t.o.m en konstgjord lunga. Så man vet att får man influensan så skadas barnet utav det. Dessutom får man ett fruktansvärt utseende! Min kära syster med familj har frikostigt delat med sig information om hur man kan se ut när man blir drabbad på bild via mail  (Familjeskämt för dem som inte fattar de jag skriver haha)

Skulle jag ta sprutan däremot så vet man inte 100% vad som skulle hända om man tog den. Hur barnet skulle påverkas av vaccinet som rusar i kroppen. Det enda man visste var att man hade fått rekommendationer om att man skulle ta den. Inget mer egentligen...

Så det har snurrat rejält i huvudet hur man skulle göra. De blir ju fel hur man än gör. De var ju synd att man skulle bli med barn i dessa influensatider

Men nu är det gjort och jag får bara hålla tummarna att allt ska gå bra och att man gjorde ett rätt val...!

Barnet lever iaf, kände den igårkväll och inatt så än så länge har det gått bra. Men de är läskigt... skulle det hända ngt med barnet skulle jag aldrig förlåta mig själv!

Var orolig ett tag att jag skulle vara den enda gravida som skulle ta sprutan igår för jag var omringad av en massa äldre människor, en och annan ung var där men antalet äldre var betydligt fler. Men jag såg en eller två till efter ett tag och då blev jag lugn över att de var fler blivande mammor som vågade ta steget

Så jag vill bara påpeka till alla att jag och barnet lever (än så länge) trots den fruktade vaccinet som sprider sig i kroppen på mig  Skämt åsido så känns de bra iaf. Kände honom/henne alldeles nyss dessutom och jag är glad varje gång jag gör det 

Blir de fler biverkningar så säger jag till! Nu så ska jag göra mig iordning för att hämta systerdotter med hund som kommer kl 14 ungefär. Och jag vet att klockan bara är halv tio när jag skriver detta men har man ont i armen och är trött så behöver man tid på sig att göra sig iordning

Ha det bra alla och sköt om er!

Kramar!!

Vaknade idag av att det var ännu en dag med gråmulet väder... man blir ganska så deppig utav det

Men det finns värre saker att tänka på, och det ska vi inte gå in på

Märkte nu i helgen som varit att Aiko fällde ovanligt mkt, så dammsugaren har varit igång under dagen. Visserligen är det inte bara Aikos päls som var tvungen att sugas bort. Vid den här årstiden med löv och blöt miljö så får man med sig både de ena och de andra utifrån, så de var också en anledning varför sugning var ett faktum. Men jag måste erkänna att jag inte har varit så duktig på att borsta min hund... Men idag blev de gjort och de tog sin lilla tid minsann

De blev så mkt att jag fick 2 hundar haha!

Aikos tvilling låg bredvid honom

Han tyckte de var skönt iaf, men de är inte så konstigt med tanke på att man får bort överflödigt hår som bara ligger ivägen och klias hela tiden. Så jag får skärpa mig och borsta han lite oftare!

Nu i helgen så fick jag se på riktigt att Aiko är en hund som blir orolig när vi blir oroliga och ville "trösta" oss. Visst har jag fattat innan att hundar blir det man är, de tar efter ens känslor. Men just den här gången så märktes det verkligen!

Det började med att Joakim blev deppig över en sak och jag försökte trösta honom, men de ledde till att jag blev lite deppig utav de också. Han satt på en stol och jag satt på golvet mittemot honom och vi deppade ner varandra. Då kom Aiko demonstrativt och la sig bredvid oss och la huvudet mellan mitt ena ben och Joakims ena fot. Detta gör han absolut inte i vanliga fall. Han är ingen knähund direkt, men han gillar närheten, som att ligga på golvet vid soffan där vi sitter tex. Men nu la han sig nästan på oss med huvudet, som att han ville "trösta" oss eller visa empati... En vacker sida som jag inte har uppmärksammat förens nu :) Då kände man sig faktiskt redan piggare och man försökte muntra upp sig istället för att gräva ner sig ännu mer. Tack och lov för hundar säger jag bara! Utan dom skulle världen gå under...!

Nu på onsdag så kommer systerdottern från skåne hit med sin Zunken :) Ska bli jätte kul! Så fort jag säger Zunkens namn här hemma så blir Aiko eld och lågor Han kommer ihåg namn minsann, så de ska bli kul för Aiko att ha sin kompis här  De kommer nog uppdateringar om Zunken och Aiko senare under veckan 

Magen växer stabilt iaf, har upptäckt nya krämpor men de är bara att genomlida detta och bara längta efter att allt detta snart ska gå över. Men man kan ju inte undgå att tänka på slutspurten när ungen ska ut

Dom känslorna kommer allt närmare nu ju längre graviditeten framåtskrider... men de är väl bara naturligt att känna så, och att föda är väl än mer naturligt! Klarar de andra de så klarar jag det!! Hoppas jag...

Ska föresten till vårdcentralen imorgon och ta en vaccinspruta mot svinsjukan... Undrar hur de kommer att gå med tanke på att man hört att man kan bli sjuk när man tagit sprutan :S Men de är väl bara ett bevis på att sprutan funkar har jag också hört, så de ska man inte vara orolig för. Men de vore tråkigt att bli de med tanke på att systerdotter kommer mitt i veckan och syrran med resten kommer under helgen... hoppas de inte blir för allvarligt iaf!

Avslutar denna lilla blogg med en bild på Aiko som tyckte de var bekvämt en dag att ligga UNDER kudden. Han får mig att skratta varje dag iaf hehe..

Ha de så bra alla så synes vi snart med bilder på Aiko och sin galna whippetkompis Zunken

Kram på er alla!

Jag ska inte lova så hemskt mkt när jag inte kan hålla de jag lovar :S Sa att jag skulle blogga lite oftare, men de blir ju inte av ändå :/ Men men man är ju inte en datanörd så sitta vid datorn är inte bland de roligaste jag vet...

Men ikväll blir de av minsann! Mannen är borta. Han har varit i storstan, i Stockholm närmare bestämt och gått på STS utbildning. Utbildningar från vårt nya jobb som vi börjat med. Skulle varit med egentligen men kände att i mitt tillstånd så orkar man inte med heldagar med aktiviteter längre tyvärr... men jag ville inte hindra honom från att åka utan såna utbildningar är bara bra att vara med på. Och med tanke på när han gick upp morse för att komma i tid (kl 03.19) så var jag inte så avundsjuk att jag inte kunde följa med :P

Nu på kvällen när jag har varit själv en stund så känns de uuuurrrtråkigt :(:(:( T.o.m Aiko ligger mest och har tråkigt han med... Han ligger på rygg och sover som en stock just nu :P Visst har man magen som man kan prata med och putta lite på men de kan bli tråkigt i längden också...

Och så kommer han inte hem förens väldigt sent på kvällen kan jag tänka mig, i och med att utbildningen slutade kl 18, och efter de skulle de ( de som han samåkte med) äta innan de åker hemåt. Och Stockholm ligger inte ett kaststen bort precis utan de tar några timmar... så de blir väl att jag ligger till sängs när han dyker in :/

Så nu när jag har tråkigt så får man passa på att skriva lite när man inte har ngt annat att göra.

De är klart, har inte så mkt att komma med.. de har inte hänt så mkt den senaste tiden. Ville väl bara ösa ur mig att jag hade tråkigt här hemma och har säkert tråkat ut er som läser också.. ber om ursäkt för detta i så fall.

Satt iaf och tänkte på Höör tiden, alltså den tiden vi bodde i skåne nära min kära syster och hennes genomgoa familj :) Visst skåne var inte varken mitt eller Joakims favoritställe att bo på... men den tiden vi hade tillsammans med syrran och gänget är något man minns länge och saknar... Alla promenader ihop med hundarna, agilityträning, filmkväll, pokerkväll, myskväll, grillkväll och mkt mkt mer. Även om vi inte bodde där så länge så hann vi med ganska så mkt iaf, vilket jag är glad över!

Tyvärr har vi inte varit så flitiga med att hälsa på den senaste tiden, men jagmär inte som jag brukar vara som sagt... har varit så fruktansvärt trött p.g.a den mage som bara växer och växer. Så fort ungen är ute så ska vi bli duktigare på att hälsa på, om de vill ha oss där i och för sig :P

Jaha, de var de jag hade att komma med. Hoppas jag inte har tråkat ut er alla FÖR mkt, men de är skönt att få skriva av sig lite trots allt ;)

Har tagit bilder nyss, men har inte orkat ladda ner dom i datorn så de kommer senare. Den bild jag kan bjuda på är när Aiko ligger och sover på altanen i stugan i Höör då vi bodde där. Tyckte de passade nu när man har tagit upp lite skåneminnen ;P

Ha de bra alla, och hoppas att alla andra har en trevligare kväll ;)

Nu så äntligen kommer jag till skott och skriver lite. De var ett tag sen... har inte mått så  bra de senaste dagarna, vilket har resulterat i veckor, så jag har inte haft ork att skriva. Men nu så blir de av!

Här rullar de på som vanligt, magen blir större och Aiko sköter sig bättre och bättre :) Tack och lov för Caesar, hundviskaren!!! Så fort man har sett hans program så blir man genast mkt lugnare och kan tackla Aikos, eller snarare mitt, problem mkt bättre! Tänk så långt man kommer av att vara lugn och bestämd :)

Nu senast igår så gick Aiko och jag själva en promenad på morgonen och hade honom lös. Jag hade koll på omgivningen och såg en lite större svart hund med en äldre tant som kom åt vårt håll. Jag tog upp en pinne för att få Aikos uppmärksamhet före hunden och började avslappnat leka med honom. När de kom närmare så upptäckte Aiko dom och kunde inte riktigt släppa blicken från hunden, men jag försökte få igång honom och försökte även gå lite längre bort mot sidan för att inte möta dom alltför nära. De gick hur bra som helst, inget morrande eller någonting som tydde på att Aiko var osäker, utan vi lekte på precis som vanligt så fort vi hade gått förbi dom :) Så de går åt rätt håll, vilket är skönt. Vill få honom så bra som möjligt innan barnet kommer, annars blir de bara dubbelt upp hela tiden :S

Har inte tagit så mkt bilder nu de senaste promenaderna, men däremot en liggställning som han har börjat med...

Här har vi alltså inte platsat honom när han varit olydig utan han går självmant och lägger sig någonstans och kopplar av så pass att han viker ut sig helt när han sover :P Så här har han inte brukat ligga utan de är något som har kommit nu :P Ser både roligt och skönt ut :)

Men han kan även koppla av i en fåtölj, gärna med kudde under huvudet :)

Man blir lite sömnig själv när man tittar på honom ;)

Måste bara berätta något som hände för ett tag sen, men glömt bort att berätta de. Jag och Aiko åkte en sväng hem till mor och far en eftermiddag. Vet inte vad jag gjorde där men de behöver vi inte gå in på detaljerat. De hade ätit kålpudding och de rester som blev kvar la mamma i en bunke och skulle lägga formen som kålpuddingen varit i i diskmaskinen. Men hon kom på att hon likagärna kunde ställa ner den till Aiko först så han kunde slicka av resten i formen, vilket Aiko inte hade något emot :P

Som alla vet så blir de alltid lite bränt på kanten efter en stund i ugnen vad man än ska göra i en form, och den kunde Aiko inte riktigt låta bli så de skulle bara bort från formen! Men han får slicka en bra stund innan de brända försvinner, så de tog en stund. Till slut blir han så trött av att slicka så han ligger t.o.m ner och fortsätter att slicka :D

Jag kunde inte låta bli att skratta och fota honom, han såg så rolig ut. Snacka om att han är envis! :P Konstigt att han inte fick blåsor på tungan till slut :P

Jaha, annars har de inte hänt så mkt mer utan allt har rullat på bra. Ska försöka vara duktigare på att blogga lite oftare ;)

Hoppas alla har de bra! Vi hörs vidare :)